Archipelago
Åh, vad jag saknar sommaren och skärgården. Sitta ensam på en klippa vid ett stilla hav i solnedgången. Tystnaden som pressar mot ens sinne. Lugnet som infinner sig till ljudet av syrsorna i fjärran. Solbrännan man fått under dagen som fortfarande värmer huden och insikten av hur vackert ett liv kan vara. Hur allt hänger ihop. Allt existerar men ändå inte.
Jag har svårt att vara ensam med mig själv i total tystnad, men inte i Skärgården. Det är min heliga plats. Mitt landställe. Där ensamheten är ens bästa vän. Terapi för själen...
Kommentarer
Trackback